Deppinlägg om mina vänner

Jag har en vän som plågas av olycklig kärlek och ensamhet och en vän som plågas av en tragisk kronisk sjukdom som sakta men säkert blir värre.

När man tänker på dem, så borde man väl vara glad över att själv ha en fungerande familj där alla är friska. Det är jag också, men samtidigt är jag ju ledsen för mina vänners skull.

Jag känner mig så otillräcklig. Kan inte hjälpa någon av dem. Kan bara ge dem medlidande och en och annan tröstkram. Inte mycket att komma med liksom.

Hellst skulle jag villja ge den första vännen den kvinna han så gärna vill dela sitt liv med och den andra vännen en mirakelmedicin som gör att hennes lungor aldrig mer går sönder.

Men, tyvärr har jag inte tillgång till något av det.

Istället måste jag koncentrera mig på mitt eget liv och min egen familj och allt som ska fungera där. Just nu: Starta tvättmaskin och sedan jobba! Inte sitta här o deppa.