Helgen

I lördags var vi på Skånemässan och barnen fick ansiktsmålningar för första gången. Det tyckte de förståss var spännande. En rosa katt och två gula fjärilar blev det. Och ni som känner mina barn förstår väl genast att det var Hanna som var den ROSA katten....

I söndags var de stora flickorna ute o cyklade med ett par jämnåriga flickor som bor i närheten. Så skönt att man kan släppa iväg dem själva. Vi har samma gränser för var de får cykla alla familjerna. Det känns bra. Och så stannar de och leker lite här o lite där. Verkar så mysigt på något vis. Så hade inte jag det när jag växte upp, utan alla barn i min ålder fanns på bil-avstånd :( Det var trist, och ett av mina mål har varit att mina barn ska växa upp i närheten av andra barn som de kan GÅ och leka med. Skönt att se att vi kommit dit. Ännu bättre sen när de blir lite större och man kan låta dem gå själva även längre bort i byn. Nu får de inte gå över genomfartsvägen i byn själva. Där är mycket tung trafik. De flesta bor på andra sidan, förståss.

Thea ville förståss också vara med o cykla i söndags, men henne kan vi ju inte släppa iväg själv och jag blir såå rastlös av att gå med henne när hon fjomsar omkring med sin 3-hjuling. Så hon fick istället följa med mig på promenad med paraplyvagnen. Så fick jag röra lite på mig också :) Jag passade på att gå väldigt fort när hon satt i vagnen, men då och då ville hon förståss "gå fäääälv" och då gick det inte så värst fort framåt..... Men det är ju sånt man får ta när man går med en 2-åring.

Jag har också haft tankarna en del på Anders farmor som dog i förra veckan. Hemskt tråkigt när folk dör. Men samtidigt var hon 100 år (på riktigt, hon fyllde i maj) och har bara blivit mindre och mindre "med" de senaste åren. Hon har suttit i rullstol länge och nu på slutet tog de inte ens upp henne ur sängen. Då hade hon slutat kommunicera helt. Förut har hon pratat och sjungit när hon varit på gott humör, även om det inte precis var något man förstått.

Jag tycker det är hemskt när folk tynar bort på det viset. Jag har nog sörjt henne länge och har lite dåligt samvete över att jag tycker att det är lite skönt att hon äntligen fått somna in.
Det är troligtvis annorlunda för de som står henne närmre. Jag har visserligen känt henne i 15 år, men inte på samma vis. Vi har mest träffats på kalas och de sista åren inte ens det.

Det blev en del snack... Jag som tyckte att jag inte hade något att skriva om.....