Promenadfunderingar

Jag gick min vanliga promenad runt byn idag.

Precis innan jag gick så sa Anders att han hörde på radion att någon sa att det frigörs serotonin när man går långa promenader. Det var visst en kvarleva från när vi människor var nomader i öknen. Då flyttade man någon annanstans när det inte kändes bra, så kändes det bättre bara av att man gick. Ja, något sånt var det han hade hört.

Jag funderade på det där när jag gick. Det ligger nog något i det. Jag känner mig iallafall ofta bättre av att gå en sväng. Det har jag alltid gjort. Själv eller i sällskap av en hund eller barnvagn med hellst sovande bebis/bebisar.

När jag var liten gick jag gärna långa sommarpromenader längs den gamla järnvägen med Nicke eller ensam längs stranden i Beddingestrand. Under en period när jag gick på högskolan så gick jag timmespromenader med Tessy i princip varje dag. Det mådde vi bra av båda två. När jag var gravid och sjukskriven så gick jag promenader här i byn. Kortare o kortare ju mer magen växte. Och när barnen tillslut kom, så gick jag med barnvagnen. Längre och längre tills barnen blev för rastlösa för att sitta stilla i vagnen i en timme eller så... Med Thea blev det inte lika många promenader, men jag försökte gå några gånger i veckan när de stora var på dagis iallafall.

Och nu känner jag mer än någonsin att mina promenader ger mer harmoni i tankarna. Gör att jag kan orka tänka och planera framåt emellanåt. Jag ler när jag promenerar :-)

Kanske hänger det ihop. Kanske är det så att jag har låg nivå av serotonin (som min psykiater säger). Kanske ger promenaderna en liten höjning som känns bra?